“Återigen debatteras det om rätten att själv få bestämma hur man hälsar. Ännu en gång tillskrivs svenska muslimer negativa värderingar trots att deras prestationer tyder på raka motsatsen. Man kan tycka att vi borde ha kommit längre men då Yasri Khan, kandidat till Miljöpartiets partistyrelse, kritiserats hårt och tvingats lämna sina uppdrag så är det uppenbart att så inte är fallet.
Det känns tröttsamt att debatten än en gång fastnar på denna nivå. Att det inte är självklart att man har rätt att värna sin integritet och definiera sina egna gränser. Det borde vara en självklarhet att vi idag kan hälsa på olika sätt än den i Sverige traditionella handskakningen.”
Att vissa misstolkar Yasris agerande som nedvärderande av kvinnor är inget han bör hållas till svars för eller ta ansvar för. Han ansvarar för sina egna värderingar och bör därför också få definiera dem själv.
För många av oss är det självklart att hälsa på olika sätt i olika sammanhang.
Som kvinnor är rätten till den egna kroppen och integriteten och kampen för detta en del av vår vardag, en kamp vi delar med kvinnor från alla läger oavsett religion, bakgrund, nationalitet etcetera.
Rätten att värna sin integritet och att välja hur mycket och när man blir fysiskt berörd är för oss självklar och gäller alla, oavsett kön. Vårt samhälle bygger inte på fysisk beröring, det bygger på respekt och tolerans och ett välkomnande av mångfald. Något vi inte kompromissar med är däremot jämställdhet och jämlikhet och vår rätt att som kvinnor ta plats på lika villkor.
“Att reducera detta arbete till att endast handla om att ta i hand är bekymmersamt. Många är de män i Sverige som tar i hand men ger oss lägre lön och sämre villkor.
I ett demokratiskt samhälle behöver det skapas förutsättningar så att alla kan delta och ta ansvar för det samhälle de är en del av. Vi är djupt oroade över hur debatten kommer påverka alla de tusentals muslimer som i dag känner en frustration och en vilja att vara med och påverka och förbättra det svenska samhället.”
“Signalerna som vi just nu fångar upp visar att många unga muslimer känner en uppgivenhet över att engagera sig i samhället. Ett problem som inte bara leder till en urholkad demokrati utan också till en känsla av vanmakt som i kombination med rasism och utanförskap är starkt oroande.
När politiken så tydligt de senaste dagarna signalerar att det inte finns samma förutsättningar för praktiserande muslimer blir det allt svårare att inge framtidshopp.
Vi förlorar mycket på att förminska arbetet om jämlikhet och respektfullt bemötande till en ovärdig diskussion om huruvida fysisk beröring är ett krav för ett jämlikt bemötande.
Är det ett segregerat samhälle vi vill ha, ett samhälle präglat av enfald i organisationer och politik?
Eller vill vi ha ett normkritiskt och öppet samhälle där människor bedöms för deras prestationer och värderingar och där olikheter ses som en tillgång och styrka?”
