Trots ökade krav på hållbara arbetsmiljöer och insatser för bättre folkhälsa är tillgången till friskvårdsförmåner för kommun- och myndighetsanställda ett rent lotteri. Vissa arbetsplatser erbjuder maximala bidrag, andra ingenting alls – en ojämlikhet som väcker både facklig och politisk frustration.
Kiruna i topp – men många får noll kronor
En ny kartläggning från Akademikerförbundet SSR visar att skillnaderna är anmärkningsvärda. I Kiruna får de anställda det maximala skattefria friskvårdsbidraget på 5 000 kronor per år. Samtidigt finns det över 20 kommuner som inte erbjuder vare sig bidrag eller friskvårdstimme. Flera andra nöjer sig med symboliska summor på några hundralappar.
Den offentliga sektorn har länge förknippats med jämlika villkor, men rapporten pekar på att friskvården är ett område där principen inte längre gäller.
Staten följer samma mönster
Skillnaderna är lika tydliga på statliga myndigheter. Det statliga avtalet möjliggör samma friskvårdsbidrag för alla, men utfallet varierar kraftigt. Kammarkollegiet ligger nära maxbeloppet, medan Försvarsmakten inte erbjuder något bidrag alls – i stället ges friskvårdstimmar på arbetstid. Den modellen gynnar dock främst kontorsanställda med fasta scheman, medan personal i fält riskerar att stå utan praktisk möjlighet att utnyttja förmånen.
Det som en gång var en investering i långsiktig hälsa har i praktiken blivit beroende av lokala prioriteringar och politiska beslut.
De som behöver stödet mest använder det minst
Enligt forskningen är det ofta de som redan tränar och lever hälsosamt som utnyttjar bidraget. Personer som är stillasittande, utbrända eller på väg in i lång sjukskrivning använder det mer sällan. Effekten blir att satsningen förlorar sitt preventiva syfte och riskerar att fungera som en bonus för redan friska.
Kunskapen om vad bidraget faktiskt omfattar är också låg. Skatteverkets regler tillåter friskvårdsaktiviteter upp till 5 000 kronor, och listan över godkända aktiviteter är bred – något som många anställda inte känner till.
Kostnaden för passivitet
Att vissa arbetsgivare avstår från att erbjuda friskvårdsförmåner handlar sällan om brist på resurser. Ofta är det en fråga om prioritering, bristande samverkan med fack eller ett svagt intresse för hälsofrågor. Effekten kan bli dyr – ökade sjukskrivningar, personalomsättning och produktionsbortfall kostar betydligt mer än själva bidraget.
Trots fackliga krav finns det ännu inga nationella riktlinjer som tvingar fram lika villkor. Formuleringar om att friskvård “kan erbjudas” snarare än “ska erbjudas” ger arbetsgivarna stort spelrum att avstå.
Fråga om rättvisa och värderingar
I grunden handlar diskussionen om synen på anställdas värde. När samma skattemedel ger olika villkor beroende på kommun eller myndighet urholkas principen om rättvisa. Signalen blir att personalens hälsa inte är en prioritet, trots att stress och stillasittande är bland våra största folkhälsoproblem.
Friskvården borde vara en självklar del av en hållbar arbetsmiljöstrategi. Men så länge den behandlas som ett frivilligt tillval snarare än en långsiktig investering, kommer skillnaderna att bestå – till nackdel för både anställda och arbetsgivare.
